Dagen börja vid 8 när jag väcktes av att vår minsting skrek. Men jag kände mig utvilad och på bra humör.

När jag går ut från sovrummet och säger godmorgon till alla så är det bara barnen som hälsar. Godmorgon säger jag då lite högre och tittar leende på min sambo. Han blänger på mig och mumlar fram något som förmodligen skulle vara en godmorgon hälsning.

Och så fortsatte dagen. När jag runt 2 tiden frågar honom igen om allt är ok, mår han dåligt eller är han trött så säger han bara att allt är ok och att jag ska sluta fråga.

Han har en taktik förstår ni!!!

Om jag frågar honom mer än en gång om han är ok så försöker jag enligt honom starta ett bråk!!!

Det är ju inte så att vi bor tillsammans, och har gjort i 7 år, och attjag vet hur han brukar bete sig till vardags?!?

Blir bara så trött, för när han är på detta humöret så total ignorerar han mig, tittar knappt på mig!! Men barnen leker han med och är trevlig mot ( vilket ju är bra för dom, verkligen). Men barnen är ju inte dummare än att de ser hur han behandlar mig och ser att jag blir ledsen och frustrerad.

Jag antar att jag stannat så här länge för vi har varit med om mycket tillsammans och lyckats ta oss igenom enorma dalar. Men dessa småsaker som vi pratat om såååå många gånger, blir det aldrig en ändring på tycks det.

Även om jag vet att han kommer till att börja prata med mig igen, (när det passar honom så klart), så vet jag inte längre om jag vill.

Detta är bara en av dom saker som kommer igen och igen. Och JA vi har pratat om det och han lovar bättring, och det funkar tills det händer igen!!

En annan sak är att han aldrig vill säga vart han är på väg när han går ut. Han säger bara att han går till stan. Frågar jag då - var i stan? Ska du hem till någon? så svarar han bara att han ska till stan. Och även detta har vi pratat om så många gånger nu att det gör mig galen. Hans nya sak nu när han går ut är att fråga mig vart jag tror att han ska och sen säga att JA det är dit jag ska!!!!!!

Gaaaaaaaaaaaaaah!!

Jag antar att detta är saker som jag måste lära mig att leva med om jag vill leva med honom. Och jag vill vara med honom bara inte dessa sidorna utav honom. När vi har det bra har vi det riktigt bra. Många av mina vänner säger att jag ska skatta mig lycklig som har honom då han tvättar kläder varje vecka, ladar mat någon gång i veckan och är en helt underbar pappa. Ja, det är ju självklart dessa sidor hos honom som jag älskar. Men frågan just nu är om det räcker?

Jag älskar honom det är det ingen tvekan om, men räcker det? Uppväger våra bra stunder tillsammans de dåliga? Och kan jag "lära mig" att leva med honom trotts dem?

Jag har ställt mig själv dessa frågor tidigare och då vi fortfarande är tillsammans ( fast vi varit nära att gå från varandra ett par gånger) antar jag att de bra tiderna överväger de dåliga just nu.

Ahhh skönt att skriva av sig lite frustration :D

I morgon är det en ny dag med nya möjligheter.

Ha det bra där ute